tisdag 13 mars 2012

Boken är klar:-)


Så har jag då fått boken "Vem tror på mig?" i handen. Äntligen! Härligt grön med jättefina fotot av engelska Nicole på framsidan! Det är ingen tjock bok, men den innehåller tio väldigt personliga historier av tio väldigt modiga och öppna människor. En del har delat med sig av sina innersta tankar och det har bitvis varit en skakande resa.
I morgon ska boken presenteras i Karlstad för 200 personer och för media - spännande och lite pirrigt. Mest av allt blir det roligt samtidigt som jag känner mig ödmjuk inför de tio huvudpersonerna och deras styrka.

Här kan man provläsa första kapitlet

Här kan boken köpas

Eller här

4 kommentarer:

  1. Där jag sätter mina spår14 mars 2012 kl. 08:31

    Grattis Eva!! Jag tycker boken är mycket bra av det som jag läst. Starka öden, starka människor. Lycka till!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tack för de fina orden//Eva Wiklund

      Radera
  2. Hej Eva,

    Jag har läst din bok "Jag kommer sen". För mig blev det en resa tillbaka i tiden. Jag ska berätta mer...

    Jag var stressad inne på affären inför min resa förra veckan till Mallorca och tog två pocketböcker. Den ena "Harem" och den andra "Jag kommer sen..." Jag tog dem bara utan att läsa på baksidan. När jag sedan ska börja läsa knöt det sig magen, boken skickade mig många år tillbaka i tiden.

    Några dagar efter branden får jag ett mail från en förtvivlad mamma. Vi kände inte varandra då (vi kom till att bli mycket goda vänner) men hon hade fått tips av en bekant att jag gjorde hemsidor. Det stämde och jag fick i uppdrag att göra en minnessida till hennes dotter Linda som omkommit i branden bara någon dag tidigare.

    Vad ska man svara? Men självklart så sa jag nästan utan tvekan ja. Det var ett känsligt läge och mamman ville så gärna. För mig öppnades eländet på fullgavel då jag fick insyn i mycket genom hennes ögon och öron. Arbetet med hemsidan växte fram och hon bestämde allt från design, färger och form. Jag följde bara med. Lindas minnessida blev den första som såg dagens ljus efter branden, men långt ifrån den sista.

    Genom den fick jag också kontakt med andra anhöriga och brandoffer som överlevt. Det mina öron fick höra vill ingen självmant göra. Det går inte att återge i text kortfattat. Under flera år hade jag kontakt dagligen med mamman. Sedan upphörde mailen...

    Något år gick och jag fick ett mail, hon hade bytt namn och det ihop med hennes sista rader var det allra sista jag hörde från henne. Boken gav mig många frågetecken och mängder av funderingar men också insynen i den djupaste mörkaste sorgen...

    Hon avslutar sitt sista mail till mig.

    "Nej Ingrid, man blir aldrig människa igen. Det enda som håller mig uppe är bensin och valium. Bensin för att köra till graven och Valium för att orka leva..."

    Tack för att du skrev boken, jag kommer aldrig att glömma.

    ~Ingrid

    SvaraRadera
  3. Tack Ingrid för natt du kommenterade här, jag har inte skrivit på bra länge och såg det först nu. Det känns bra att boken kan ge en insikt och jag vet att Anne-Britt också vill sprida hopp med sin berättelse. Ha det så gott!//Eva Wiklund

    SvaraRadera