måndag 19 december 2011

Laddar för dan-före-dan-turnén

På fredag (av alla dagar ;-) ska jag och Anne-Britt göra en liten miniturné i Göteborg. Ja, väldigt mini för det blir bara två ställen. Men hur som helst så ska vi signera boken och får också (i båda bokhandlarna) sälja den till superbra julklappspris! En för 60 kr och två för 100 blir priset! Först finns vi på Bokia Avenyn klockan 10-13 och sedan i Partille bokhandel i Sävedalen mellan 14 och 16. Vi funderade ett tag på om Anne-Britt också skulle föreläsa men kom fram till att ingen har ro att sitta stilla och lyssna just denna dag;-) Det får blir senare...
Har just skickat iväg originalet vår nya rollup som vi ska stötta oss mot på fredag. Kolla nedan



































Och till er som vi inte träffar på fredag vill jag gärna önska en riktigt god, mysig, avslappnad julhelg!
Boken är just nu slut på förlagets lager (fler är på tryck) men vill man ha den före jul så verkar adlibris ha ett lager. Beställer man senast på onsdag så har man den i lådan på fredag!
Här är den däremot slut:-(

söndag 18 december 2011

Hjälp - nån som har bra namnförslag?

Skriver och skriver på nya boken som jag gör på uppdrag av socialpsykiatrin i Värmland. Visste ni att det finns något som heter Personligt ombud? Det finns över hela Sverige och betalas med statliga och kommunala medel och innebär att varje kommun har ett eller flera ombud som hjälper psykiskt sjuka i kontakterna med myndigheter, läkare, arbetsförmedlingen etc. Det är inte en god man och inte heller en myndighetsperson utan en medmänniska som finns med som stöd och lots.
Har just nu huvudet fullt med tio historier som ska präntas ner - vilka öden! Jag säger som ett av ombuden - man trodde inte att det fanns sån misär 2011.
Har träffat personer som lever på 400 kronor i månaden när hyra, el och försäkringar är betalda, andra som inte får nån försörjning alls och ytterligare andra som vuxit upp under de mest krävande omständigheter.
Ska bli spännande att se om jag klarar av att skriva tio intressanta historier i den lilla boken som inte blir tjock - bara 72 sidor.
En knäckfråga är namnet på boken. Nån som kan hjälpa till???
Har funderat på nåt i stil med "En starkare röst", men det kanske finns bättre förslag.

tisdag 6 december 2011

Radiointervju med Anne-Britt

Här kan man lyssna på Anne-Britt Söderberg (och lite på mig) när hon berättar för Studio ett hur boken kom till och varför.

Klicka här för att komma till programmet


onsdag 30 november 2011

JULKLAPPEN som passar "alla"

Dagen före julafton, fredag 23 december, får alla göteborgare chans att hugga en dubbelsignerad pocketbok till specialpris! Jag och Anne-Britt åker på "turne". Nåja, vi ska i alla fall besöka två bokhandlare; (vet ni förresten att det heter en bokhandel men två boklådor...mysko). Bokia Avenyn och Partille bokhandel blir det. Eftersom Anne-Britt hittat ett billig flyg torsdagen före julafton så  blir det signering dan före dopparedan ;-)

Men vi försöker marknadsföra boken och berätta vilka kategorier den passar. Finns det nån som har fler tips på kategorier den skulle passa så känner er fria att kommentera och fylla på!

Här kommer våran lista:

SOM JULKLAPP ÄR DEN PERFEKT TILL:

TONÅRINGEN som vill veta vad som verkligen hände, som gillar sanna historier och romaner som fängslar. Det här är en lättläst dokumentärroman hämtad direkt från verkligheten. Vi hörde nyss om en 13-åring med lässvårigheter som verkligen gillar den.

TEKNIKNÖRDEN  - som vill veta precis vad som hände, men skrivet på ett lättläst sätt. Rapporter, skisser etc finns i en bilaga. Experterna är också intervjuade.

BOKSLUKAREN - med drygt 400 sidor räcker boken ett tag, många vittnar om att de inte kan sluta läsa...

ROMANÄLSKAREN - Boken är som sagt skriven som en roman bara med den skillnaden att alltihopa faktiskt har hänt. Här finns kärlek, skratt, gråt, mamma-tonårsrelationen, gräl, vänskap, ilska, familjereslationer, värme.

DEN SOM BEHÖVER TRÖST & PEPP - Många, många har berättat hur upplyfta de känt sig när de läst boken. Anne-Britt har förmågan att dela med sig av sin väg på ett sätt som hjälper och stöttar.

Boken kan köpas här

Eller här

måndag 28 november 2011

Utsikt från ett kontor


När jobbet känns lite tungt kan man ju alltid muntra upp sig lite genom att kika på
jobbgrannens julpyntade hus. Observera att detta endast är ena sidan:-)

torsdag 24 november 2011

Kul norrlandstur väckte minnen

Hemma igen efter några intensiva dagar i norr med boksignering i Sundsvall och Harmånger. Lite extra kul att signera böcker hemma på ICA Starks i Harmånger. Minns så väl hur vi raggade annonser där till skoltidningen Lappskvaller. Och när vi pantade flaskor för att få ihop till lite smågodis:-)
Nu träffade jag bland andra min gamla lärare Erling Selling - han mindes till och med var jag satt i sjätte klass. Inte illa! Och sen kom även min gamle tränare Nisse som jag inte sett på 30 år. Där finns det svettiga minnen av vattentornsbacken och hårda träningspass uppför flishögarna vid bruket i Strömsbruk (numera nedlagt). Han var fortfarande i full fart med att träna ungdomar i Jättendals IF! Bland alla minnen fanns den gången jag faktiskt klådde Karin Svingstedt i skidspåret. Jag brukade som bäst komma trea - efter henne och den ständiga ettan Anita Toivonvirta (min kompis som alltid vann alla distrikstävlingar men senare lade av...). Men just den här gången knep jag andraplatsen :-)
Kul var det också att se scoutkompisen Gunilla som numera är gift med en fd dansbandsmusiker från Sven-Erics! Fick också en förfrågan från Harmångerskyrkan om jag inte kan komma och berätta om boken under våren en kväll - så det ska nog bli av.

torsdag 17 november 2011

På väg norrut - Bokia Sundsvall på lördag

Det har inte blivit mycket skrivet här på sistone - tiden rusar bara iväg.
I morgon är jag på väg norrut för att signera boken i Sundsvall på Bokia, lördag 19 november klockan 12-14 och på ICA Starks i Harmånger, söndag 20 november klockan 12-13. Ska bli skoj att vara lite på "hemmaplan" igen - mamma har affischerat i "byarna" så det blir spännande att se om nån kommer... Det var ju i Harmånger som min journalistiska banan började när jag blev redaktör för skoltidningen Lappskvaller :-)
Oj vad vi skrev, fotograferade, raggade annonser och konstruerade korsord (jag var en fena på just korsod minns jag...) Sedan trycktes hela härligtheten på skolans kopiator. Som jag minns det var vi mycket seriösa!
Idag är det en toppenartikel i Sundsvalls tidning om boken och min lilla "turné" på hemmaplan:
http://st.nu/kultur/1.4106565-att-lara-sig-orka-sin-borda

Idag ska jag prata om boken här i Kristinehamn på ett arrangemang i Broängskyrkan med det lustiga namet "Gubbröra med damer" (rapport kommer sen) kl 16 och i morgon på Bokmässan i Karlstad klockan 11. Har just fixat med en liten filmsnutt på Anne-Britt som jag ska prova att visa. Lägger upp den här när den är ordentligt klar.

Ha en bra dag alla där ute!
Nu ska det pluggas lite på distanskursen på min jobbfria dag.

måndag 24 oktober 2011

Okänd bok blir något mer känd...

Ja, hur gör man då, för att marknadsföra en helt okänd bok och en absolut okänd författare (eller snarare journalist)? Det tänkte jag berätta lite om här - eller i alla fall hur just jag gjorde (det finns säkert en massa andra sätt också som inte jag tänkt på... Tipsa gärna här om du har nån klurig idé!

Först en liten länk. Det är ju alltid spännande att se reaktionerna på det man skrivit. Här är en bloggare som tydligen läst senaste boken "Jag kommer sen" och berättar om ett helt spektrum av reaktioner (klicka på länken för att läsa:

Bloggare som läst "Jag kommer sen"

Men nu till min förra bok. Jag hade ju ingen erfarenhet av "bokmarknadsföring" så det fick till stor del gå på magkänsla. Och betänk - detta var innan facebook blev stort och innan var och en började blogga.
Till att börja med så kontaktade jag en rad tidningar och berättade helt enkelt Anders Olssons historia (som verkligen är faschinerande). Jag erbjöd dem artiklar (lite olika vinklade beroende på vilken tidning det gällde) om hans historia + bilder som jag tagit rätt många (måste vara bra kvalitet om nån tidning ska nappa så om du inte är duktig fotograf så kanske du ska ta hjälp av någon!).

Några köpte artiklar och bilder, andra nappade på själva tipset och gjorde egna reportage. Den första tiden blev det artiklar i bland annat Springtime, Cykla, Cykling, Aftonbladets söndagsbilaga, Kupé (den som ligger i alla tåg), Handikappidrott, ICA-kuriren, Broderskap, Leva med smärta, Lön & jobb och Kommunalarbetaren.
Det gäller ju att hitta tidningar som passar för historien och förse dem med material eller kontaktuppgifter så att de lätt själva kan göra något. Men min erfarenhet är att det inte räcker med att skicka ut mail, brev eller böcker. Man måste absolut ringa och få personlig kontakt med någon - sedan kan man skicka sitt material.

Så, en "krok" för media är alltså själva historien. En annan är ju jag som författare. Där fick jag lokaltidningarna på min uppväxtort att skriva artklar och all lokal- och regionspress där jag bor nu. Sammanlagt blev det många artiklar;-) När det gäller exempelvis Kommunalarbetaren så nappade den tidningen på Anders historia delvis för att han var medlem i Kommunal. Tidningen Lön & Jobb nappade för att jag då var HTF-medlem - så facktidningar är också ett "spår".
Man får helt enkelt "brainstorma" med sig själv eller vänner för att hitta uppslag på tidningar - eller googla runt på nätet - för det finns säkert en hel del man inte känner till eller tänkt på.

Sedan ringde jag också otaliga samtal till "morgonsoffornas" redaktioner och det resulterade i att Anders gästade soffan både i SVT och TV4. Dessutom blev han intervjuad en hel timme i radions P4 sent en kväll.

Jag skickade också pressmeddelande med text och bilder till alla lokaltidningar i Sverige - i hopp om att nån hade nyhetstorka ;-) Tog väldig tid att leta upp alla mailadresser och jag vet egentligen inte hur stor effekt det gav eftersom de flesta inte publicerar alla texter på nätet, men jag tyckte att det var värt ett försök.

Jag ringde också massor av tidningar och frågade om de ville ha recensionexemplar av boken - eftersom Sportförlaget inte automatiskt skickade ut böcker. Om de svarade ja så fick förlaget skicka ut böcker och det blev en del bra reccensioner!

Eftersom det var en ganska okänd bok och historia (då - när den kom ut 2006 hade Anders ännu inte hunnit bli så känd som idag) så mailade jag också till massor av bibliotek för att puffa för boken och fick många positiva kommentarer tillbaka.

Ja, det var nog det hela. Anders själv marknadsför ju boken på sin hemsida och när han är ute och föreläser - vilket ger god respons så klart. Den har hittills sålt (i inbunden form) närmare 9000 exemplar utan att Sportförlaget annonserat, vilket väl får betraktas som en helt okej upplaga för en första bok med minimal marknadsföringsbudget;-)

onsdag 12 oktober 2011

Att börja med en "glimt"

Jag skulle ju berätta om marknadsföring, men det får bli senare.
Tänkte bara på detta hur jag börjat båda mina böcker - med en glimt från en dramatisk passage i boken. Själv tycker jag att det fungerat bra. Man kommer direkt in i handlingen och får sedan backa tillbaka och börja från början. Men då finns glimten (förhoppningsvis) i bakhuvudet och driver läsningen framåt.

Här är glimten från "Det finns ingen gräns":

Paralympics Aten
2004
Han känner hur han ler. Mungipornas dras uppåt som av osynliga
trådar. Jublet dånar och han känner vattendropparna i pannan.
De singlar sig ner som regndroppar mot en bilruta och ritar
mönster över näsan. Mest av allt mår han illa och det smakar
sura uppstötningar i munnen. Han hänger i staget till startpallen
och låter kroppen slappna av.
Vad tänker han på? Är det guldmedaljen som han vet att han
ska ta emot på podiet om någon timme när filmen från loppet
spelas upp på storbildskärmen ovanför prispallen och "Du gamla
du fria" ljuder över det blåskimrande bassängvattnet? Hans
första Paralympics-guld! Är det tevekamerorna som väntar och
de svenska journalisternas frågor om hur det känns? Och hur
svarar man egentligen på sånt?
Ingen skulle gissa att det han faktiskt tänker på just nu, just
i sorlet och upphetsningen över medaljen, är en plastkasse full
med pillerburkar.
"Den här segern är ingenting."
Precis så tänker han.
Den dagen för två år sedan, när han tog den sista morfintabletten
och kunde skicka tillbaka resten i den där kassen till
landstinget, det var segern.
Ingenting kan mäta sig med det.


 

tisdag 11 oktober 2011

Råmaterial ska förvandlas

Jaha, där satt jag då med drivor av korta episoder. De flesta tillkomna ganska enkelt - historien fick eget liv nånstans i den här processen och ville bara ut. Jag pusslade ihop alla episoder i en tidslinje - men började med en glimt från Paralympics (som inträffar ungefär mitt i boken). Sen hoppade jag tillbaka till Anders barndom.
När pusslet var klart såg jag ganska lätt var det kändes tunnt och behövde förstärkas eller var det kanske behövde kortas ner.
Med ett färdigt råmaterial var jag redo för VÄNNERNA! Provläsare av typen "helt vanliga läsare" kan inte överskattas. Jag fick massor av frågor om olika ställen där det kanske var lite oklart, där man såg upprepningar eller helt enkelt div språkfel. Här är det mycket bra att omge sig med olika typer av vänner som man milt kan "tvinga" att delta.
Efter vännernas insats var det dags för egenkritik och omskrivning, omskrivning, omskrivning.
Sen började jag leta förlag.
De flesta anger på sina hemsidor att de inte tar emot digitala manus, men vid en rundringning visade det sig vara det motsatta som gällde. De flesta ville ha materialet digitalt. Jag pratade och pratade - sålde in Anders historia helt enkelt och rätt snart fick jag svar från Sportförlaget (ett par veckor bara). "Vi ger ut den, men då ska den vara klar till bokmässan i september", Wow, det var då början av juni så det blev bråttom med bilder (som jag ville ha en hel del) och bildtexter samt utformningen.
Jag fick ett kontrakt skickat som jag funderade en hel del över (jag har några bra tips för andra som står inför kontraktsskrivande - så hör gärna av er i så fall). Jag lade till och drog ifrån och till slut var vi helt överens om villkoren.
Jag gjorde själv omslaget medan förlaget satte inlagan och skickade till mig för genomläsning och godkännande. I början av september var boken klar. Vilken känsla det var! Jag klappade mina 50 friex många gånger! Fast den första upplagan fick inget bra tryck på omslaget (också en lärdom) som inte var laminerat tillräckligt bra utan lätt blev skavt. Det rättade vi till på andra tryckningen där jag också såg till att boken fick ett snyggare omslag.
Nästa inlägg ska jag berätta lite om marknadsföring av typen "jobbigt men gratis"!

söndag 9 oktober 2011

Idag har jag lärt mig att man får bättre minne av att sluta röka - enligt en ny engelsk undersökning. Trivsamma fakta att stoppa in i studentkalendern jag jobbar med denna söndag ;-)

Dags för fortsättning på historien om hur boken om Anders kom till. Jag jobbade alltså med hela boken i episoder - korta, ganska kärnfulla sådana. Gärna lite roliga eller hemska - ungefär som scener i en film.

För mig - som är journalist - kändes det sättet att skriva enkelt. Dessutom vill jag att den som läser ska kunna kliva in mitt i händelsen - helst känna smak, lukt och sinnesstämningar också.
Det blev ockå lätt att jobba eftersom jag tog en episod i taget. Att foga samman hela historien blev en senare fråga.

Materialet fick jag från alla mina intervjuer men också genom att läsa tidningsklipp och lyssna på radioprogram där Anders varit intervjuad. Mycket miljö kan man också hitta genom att Googla och ta reda på hur andra upplevt olika typer av miljöer - exempelvis Paralympics, Grand hotel i Stockholm eller starten vid Vansbrosimningen. Då får man i alla fall en start på miljöbeskrivningen.

Ett sätt att få nerv i berättelsen har för mig varit att använda mina egna känslor. Att blunda och känna efter - hur skulle jag ha känt min inombords om jag suttit vid sommarstugan, fast i en grusgång där rullstolens hjul grävt ner sig. Om jag hade suttit där och betraktat stugan där jag hade genomfört så många projekt och där det fanns så mycket kvar att göra? När jag gjorde så upptäckte jag att mina och Anders känslor var förvånansvärt lika i många fall - det vara bara det att han hade svårt att sätta ord på dem utan hjälp från mig. Sen - när vi kunde diskutera texterna - blev det fart även på hans minnen.



Anders och Annika i sommarstugan -
efter att de fixat ramper  så att
han kunde återerövra sitt andninghål.
 
Här är ett litet exempel på ett kapitel där jag försökt att känna in hur Anders kunde ha känt - även om jag i efterhand kan se att jag kunde gått mycket längre in i känslorna. Där jobbade jag djupare i min nästa bok.






Omöjlig stuga blir möjlig

Han rullar ner längs rampen mot sjön. Suger in morgondimman
genom näsan och hör fåglarna kvittra i buskarna vid huset.
Det ligger tunna skyar över sjön och luften är fuktig, men så pass
varm att han förstår att det kommer att bli en het dag. Inne i
stugan sover de andra. Det bruna vattnet ligger helt spegelblankt
och solen gör gula reflexer som syns mot botten. Spåren efter
ett simmande andpar syns intill bryggan där pyttesmå svallvågor
letar sig fram mot land. Han rullar ända fram till kanten.
Här kan han göra ett perfekt kast och kanske få fatt på den där
storgäddan som lurat honom rätt länge. Eller så kan han hoppa
ur rullstolen och använda den sluttande rampen med plexiglas
på för att ta sig ner i vattnet. Fram och tillbaka till andra sidan
av sjön brukar han ligga och nöta för att komma i form inför
Vansbrosimningen. På sidorna har rampen handtag för att han
ska kunna hasa sig upp. Den har Annikas farfar Helge tillbringat
många dagar med att fundera ut och att bygga.
”Det är klart att grabben måste kunna ta sig ner i sjön som
folk. Han måste ju få träna”, hade farfar sagt.
Anders tänker på hur mycket omtanke det ligger i den här
rampen och känner sig samtidigt ledsen att farfar inte fått vara
med och se när han tog hem guldet i Aten. Farfar dog i cancer
några månader innan Paralympics som han så gärna ville få
uppleva. En morgon hade han satt sig upp i sjukhussängen och
skrikit rätt ut:
”Jaaaa, han tog OS-guld i fjärilssim. Jag såg det. Fantastiskt!”
”Men farfar, OS har ju inte varit ännu”, hade Annika sagt.
”Det struntar jag i. Nu har jag i alla fall varit med”, hade den
gamle sagt och sett helt lycklig ut.
Farfar blev 90 år. Och så fel hade han ju inte sett - även om
guldet nu blev på 400 meter frisim.
Allt som oftast känner Anders att farfar nog är med här ute
ändå. Det kanske blev som han trodde. Han har ju alltid sagt att
han ska bli en svala när han dör och det finns en riktigt envis
rackare som gärna sitter på staketet. Förra veckan satt svalan och
kikade mest hela förmiddagen när de renoverade.
Med ett plask rycks Anders tillbaka till nutid.
En abborre vakar strax utanför bryggan och han rullar upp
för att hämta kastspöet i förrådet. Runt hela stugan har brodern
Mikael och assistenten Kjell byggt altaner och ramper. Här känner
han frihet att röra sig precis som han vill.
”Tänk att detta verkligen var möjligt ändå”, mumlar han tyst
för sig själv när han sitter där nere och vevar in.
Han minns den där eländiga söndagen för ett par år sedan.
Annika och Andreas hade absolut velat åka hit, till sommarstugan
i Knon. Han var som vanligt tveksam, men han hade redan
klarat av dagens träningspass, vädret var perfekt och han
hittade inga bra skäl för att säga nej.
Med möda hade Annika och Andreas släpat ut rullstolen över
gruset och ut en bit på gräsmattan. Sedan hade de burit ut bord
och stolar så att alla skulle kunna äta tillsammans. På avstånd
glittrade solen i sjön och Anders blev bara tystare och tystare.
När han behövde gå på toaletten fick de slita för att dra rullstolen
över gräsmattan.
”Det här är idioti. Jag är bara till besvär”, tänkte han.
Högt sa han:
”Nu åker vi hem va? Det är väl fotboll på teven snart.”
Vilken skillnad han känner nu.
Tänkt att det blev möjligt.
Att han kunde återerövra sitt smultronställe.

lördag 8 oktober 2011

När minnet började återvända...

Lördag och jobbardag. Höstfint ute, men jag får diciplinera mig framför datorn. Nu är det uppdatering och nya texter till Studia - studentalmanackan som gäller. Har ni tänkt på att det finns massor av text längst bak i många av de där kalendrarna man köper i bokhandeln? En av dessa har jag redigerat i typ 30 år (Hu...så länge..tala om att tiden rinner...). Först åt Almanacksförlaget, men nu heter ägaren Ajasto (finskt företag som köpt upp tror jag). I vilket fall är det massor av fakta att uppdatera och sen måste man ju hitta på lite nya (förhoppningsvis intressanta texter). I år blir det en del om sömnproblem tror jag - och om appar. Vet ni att man faktiskt forskat fram att det lönar sig att sova på saken? Inlärningen blir bättre om man sover efter att man läst in nåt än om man är vaken motsvarande tid. Klart intressant.

Anders & hustrun Annika


Men nu går vi tillbaka lite i tiden. Hinner uppdatera er lite på storyn om Anders innan jag sätter igång med dagens jobb. Jag åkte alltså hem med det där första kapitlet ringade i öronen. Det blev snabbt skrivet, men sen var det ju resten kvar. Jag började så smått att foga samman de fragment som Anders lite motvilligt lämnat ifrån sig och jag gjorde framför allt ett "skelett" på vilka episoder jag skulle ha med i boken. Jag skrev utifrån de fakta jag hade, men det krävdes ju många fler intervjuer för att "fylla ut". Då kom nästa motgång.
Under min "barnfria vecka" (När grabbarna skulle vara hos sin pappa) hade jag planerat intervjuer och skrivande dag och kväll. Då meddelar Anders plötsligt att han inte har tid. Han måste träna. "Ja måste ju trän..." som han sa. Panik! Hur skulle jag hinna? Tre månader är inte särskilt lång tid och varannan vecka var det fullt upp med barnens läxor, träningar och andra aktiviteter.
"Okej, om inte du kan ställa upp så får du hjälpa mig med telefonummer till vänner, släktingar, träningskompisar", sa jag till Anders. Och eftersom han ville träna så fick jag vad jag begärde. Det visade sig bli mycket bättre än om jag fortsatt att intervjua Anders. Var och en av alla dessa 30-40 personer hade en egen historia att berätta. Som när Anders plankade in på badet i Ekshärad genom att hoppa över stängslet. Eller när han körde två extra varv i elljusspåret trots att han inte ens kunde köra bil med ryggskottet eller när han åt sin gröt varje morgon medan syskonen var mer svårväckta. Alla bidrog med sina pusselbitar och jag fick uppslag till massor av nya kapitel. Jag pratade nästan oavbrutet i telefon och skrev och skrev. Sen - när Anders tränat klart för dagen - fick han höra vad jag fått fram. Och då - det är nu det bästa kommer - då mindes han plötsligt på ett helt annat sätt. Han mindes till och med hur han kändes sig då när han hoppade över stängslet för att ta det förbjudna simpasset i den stängda bassängen och hur vaktmästaren lät när de blev upptäckta. Bingo! Jag hade hittat ett sätt som fungerade.
Så då fortsatte vi så. Jag fick tips på flera att intervjua och sen jobbade jag och Anders vidare med texterna utifrån detta.

Här bjussar jag på ett litet smakprov från plankningen (slutet av kap "Måste bara träna"):

De ser sig omkring. Sommarkvällen är ljummen och ännu har det inte börjat skymma. De slutade jobbet för bara en halvtimme sedan.
Där innanför ligger den. Helt ödslig och väntande. Det singlar några barr ner från de ståtliga tallarna runt omkring. Från parkeringen svänger en bil ut och ur sporthallen strax intill kommer en pappa med två rödrosiga grabbar i släptåg. Ingen tittar ens åt deras håll.
”Det är helt folktomt. Perfekt.”
Anders vinkar åt Lars och Nicklas att komma med. Innan de ens hunnit fram till stängslet har Anders klättrat över utgångskarusellen. De böjda stålrören fungerar som en stege. Hur enkelt som helst. Nere på marken igen kastar han av sig shorts och t-shirt. Fortfarande inte en människa i sikte. Innan Lars fått av sig kläderna är Anders redan i vattnet.
”Gud va gôtt. Det här är vi faktiskt värda”, hojtar han.
”Definitivt. Vi ska ju för sjutton simma för kommunen i Vansbro. Vi kan ju inte rå för att de stänger den här bassängen så förbaskat tidigt”, säger Lars
”Nej, konstigt är det ju. Vilket slöseri att ha den liggande helt tom varenda kväll”, säger Nicklas.
De klättrar in till den kvällsstängda bassängen i Ekshärad även nästa kväll. Och nästa. Faktiskt klättrar de in varenda kväll hela försommaren och formen blir allt bättre. Ett par gånger blir de upptäckta av vaktmästaren. Han blänger med svarta ögon, men säger ingenting. Vänder dem bara ryggen och går därifrån.
”Det är min granne”, säger Lars. ”Han muttrade lite igår, men jag sa att vi faktiskt borde få simma här. Det är ju för en bra grej.”
”Vad sa han då?”, undrar Anders.
”Han sa bara att han inte gillar det.”
”Det skiter vi i.”
”Absolut.”
Nästa kväll märker de att vaktmästaren härsknat till ordentligt.
”Va fan!”, Anders håller upp händerna mot Lars. ”Han har dragit på olja.”
”Jädrar. Nu är han väl nöjd på oss. Men han ska inte vinna.”
”Nej, aldrig.”
Anders fötter glider i sidled på de såphala stålrören, men upp tar han sig. Lars och Nicklas följer efter.
Med smetiga händer och ben slänger de sig i bassängen.
Upp till ytan flyter små oljerosor i regnbågens alla färger.

fredag 7 oktober 2011

Hur jag träffade Anders


 


Nu ska jag ta mig an historien hur jag träffade Anders,
men först kan ni ju lyssna på arga författaren här ovan:-))

Idag är jag absolut ingen arg författare. Sitter tvärtom och gottar mig åt att nya pocketboken sålt slut (!).
Förlaget har beställt 7000 till från tryckeriet, men just nu är det slut. Hihi.

Men vi får backa några år bakåt. Det var nån gång under 2005 som jag hade hittat en artikel eller notis (minns inte vilket) i någon av Värmlandstidningarna. Där stod om Anders Olsson som var förlamad i underkroppen och legat i sängen med morfin i fem år. Sen hade han tagit klivet ner i bassängen (nedsänkt med hjälp av städerskan och en lyftmaskin) och nästan fått hjärtinfarkt efter 50 meter.
När jag träffade honom för att skriva en artikel till Hemmets Journal hade han hunnit simma in som 98:e man av nästan 3000 tävlande i Vansbrosimningen och även tagit ett Paralympicsguld.
Jag träffade honom och hustrun Annika hemma i huset i Hagfors och fick höra hela den långa historien. När han lyfte skrivstången i skolan redan som 12-åring och knäckte ett par utskott till ryggkotor och hur problemen senare kom tillbaka i 30-årsåldern. Jag fick höra om envisheten om alla misstagen i vården som närapå kostade honom livet och om vändningen. Det blev en lååång kväll vid köksbordet i Hagforsvillan. När jag åkte hem hade jag fått min artikel - med råge. Jag minns att jag satt i bilen på vägen hem och kände hur jag var alldeles svettig på ryggen - så stark var berättelsen. Och det var där i bilen - mellan Hagfors och vännerna där jag skulle övernatta i Ekshärad - som tanken väcktes; Detta måste bli en bok.
Nästa dag ringde jag Anders. Han var ganska motvillig. En bok, vad skulle det vara bra för? Han hade väl ingenting att berätta!
Men jag gick på magkänslan som sa att detta skulle bli bra. Anders historia krävde helt enkelt en bok. Och han gick trots allt ganska lätt att övertyga.
Sagt och gjort. När jag fick mina tre friårsmånader var det första jag gjorde att åka till Hagfors för en veckas intervjuer. Jag följde Anders till olika träningar, till sommarstugan och till pizzerian. Men det var segt. Så här kunde det låta:
- Berätta lite om hur du var som barn?
- Tja, jag var väl som barn var mest?
- Jahaja, var du intensiv, hade du många vänner, gillade du att vara själv?
- Jaaa, jag var nog rätt normal.
- Jaha..(suck). Du Anders, det blir inte ens en hel mening i boken.... Hur var sköterskorna på intensiven då? Då när du hade vaknat efter lungkollapsen? Hade du nån favorit som du kan berätta om?
- Nja, de var trevliga allihopa....
Det blev många suckar. Att intervjua Anders var segare än att trampa i tuggummi. Inte så att han var ovillig att svara - långt därifrån - men han mindes inte!
Hela veckan segade sig fram. Jag frågade och frågade. Samma fråga om igen fast från olika håll. Sakta fylldes anteckningsblocket medan jag funderade på vad jag gett mig in på.
Sista dagen skulle vi äta lunch i simhallen. Och när vi satt där började Anders - och Annika - om var andra - att berätta historien om när Anders blev Årets Värmlänning 2005 och skulle firas på Grand hotell. Jag viker mig dubbel över bordet i skrattanfall medan den ena mer osannolika uppgiften efter den andra trillar över deras läppar - helt utan eftertanke eller de sedvanliga "nja, jo, kanske...". Jag skrattar när Annika får dunsa Anders nerför röda mattan i rullstol. När de får tränga in sig i mathissen och när hon flämtande låter nylonstrumporna rullar nerför magen.
Den här! Här är den! Episoden jag ska börja med. När jag kom hem skrev jag episoden om firandet i ett enda svep och det blev den som satte mallen för hela boken. Jag skulle skriva i presens för närvarons skull. Jag skulle skriva i tredje person för att kunna vara iakttagaren med olika vinklar och jag skulle skriva hela boken i korta episoder. Mer om skrivprocessen berättar jag i morgon, men här kommer mitt startkapitel i boken Det finns ingen gräns;


Årets värmlänning

December 2005
””Duns! Duns! Duns!”
Han känner hur han hoppar till för varje steg. Knapparna i fracken gräver sig in i hans mage och trappan, där den röda mattan mjukt veckar sig, verkar oändlig. I taket är stuckaturen förgylld, två gigantiska kristallkronor sprider ett mjukt sken och nedanför trappan, som delar sig åt två håll, står folk med sina cocktailglas. Några stirrar förstulet, andra stirrar helt öppet.
”Duns! Duns! Duns!”
Annikas långklänning frasar i trappan bakom honom, när han studsar ner mot salen med de åtta spegelfönstren.Annika håller hårt i handtagen på rullstolen och försöker få den att dunsa så mjukt som möjligt. Anders sitter spänd och hoppas att hon inte ska snubbla i de nyinköpta högklackade skorna. Han kan nästan se framför sig hur de handlöst störtar nedför den röda mattan och hamnar vid fötterna på de uppsträckta gästerna.
Vilken entré! Att komma skumpande som ett kolli. Men någon hiss finns det tydligen inte till den här festsalen på fashionabla Grand Hotell i Stockholm. För några år sedan hade han blivit både generad och stött. Nu sträcker han på sig och försöker se helt avslappnad ut i sin frack.
”Ja, det är sant. Jag brukar dunsa nerför trapporna så här lite då och då. Det är bra för matsmältningen också”, har han lust att hojta.
Det är den 11 december och han är inbjuden till Wermländska Sällskapets Luciabal för att ta emot utmärkelsen Årets Värmlänning, som han i år ska få dela med höjdhopparen Stefan Holm.
När han och Annika väl tagit sig ner för trappan äter de i fyra timmar. Som tur är har Annika frågat en kompis hur de ska uppföra sig om det ligger en massa bestick på bordet.
”Börja utifrån”, väser hon till Anders när hon äntligen fått sätta sig.
Bordskavaljeren blir nämligen mäkta stött när hon helt sonika drar ut sin stol och tänker slå sig ner. Han puffar faktiskt till henne i ryggen. Inte hårt, men tillräckligt för att hon ska hejda sig. Sedan drar han ut stolen med en elegant gest och skjuter in den med inövad snits samtidigt som hon sätter sig.
Anders blir sittande i rullstolen eftersom någon plockat bort hans stol från bordet. Det tar bara ett par sekunder för honom att hoppa över till en vanlig stol och att byta både sittunderlag och ställning är bra för blodcirkulationen, men den här kvällen finns ingen stol i sikte och han vill inte fråga.
Han försöker att knäppa upp fracken, men då spänner Annika ögonen i honom och mimar:
”Det gör du verkligen inte!”
”Okey. Du har rätt”, mimar Anders tillbaka. Han tänker att det kanske inte hör till god ton trots allt.
De äter, äter och äter i fyra timmar. Tallrikarna skrapas rena från sikrom, västerbottenosttimbal och pärlhönsbröst med rotfruktsstrudel. Det är som småplock tycker Anders, men alla är fullt sysselsatta och Annika gör sitt bästa för att konversera den artige bordskavaljeren.
”Vad jobbar du med då?”, undrar han.
”Jag är assistent åt Anders. Vad gör du själv?”
”Jag sköter ekonomin åt Kungen och Silvia”, svarar han, och Anders ser hur hon är på väg att börja fnissa innan hon förstår att det är alldeles sant. Då kväver hon fnisset och anlägger snabbt en neutral min:
”Oj, det låter väldigt intressant.”
Anders får sin medalj, ett diplom och en check på 5000 kronor. Ordförande Lennart Hagelin gratulerar.
”Det är aldrig lätt att utse årets värmlänning, men i år fanns det två stjärnor som lyste lite extra”, säger han.
Anders får braskande applåder och det får även Stefan Holm som inte kan närvara för att personligen ta emot utmärkelsen. Anders berättar för de festklädda att pengarna kommer väl till pass. En ny simdräkt kostar 3500 kronor.
”Visst känns det fint, framförallt för att handikappidrotten är på väg att bli rumsren, men det här ståhejet är inte riktigt min stil”, säger han till Annika.
Efter middagen ska alla samlas på en annan festvåning. Anders och Annika blir diskret fösta mot köksavdelningen. Annika har sneglat mot den höga trappan ett antal gånger under middagen, men hon hade inte behövt oroa sig.
”Ni får ta mathissen upp”, säger en artig kypare, och guidar dem in förbi kastruller, vispar, fat och prylar. Sedan får de stå där i köket en lång stund i sina festkläder och vänta på att hissen ska komma ner med en transport. Kökspersonalen plockar ut matvagnen och makarna Olsson kan ta plats. De får precis plats i den lilla hissen som gungande tar dem uppåt. När de kliver ut ler Annika stort och befriat för första gången på ett par timmar. De har hamnat på sin egen hotellvåning.
”Där är ju vårat rum. Jag måste in och lossa på nylonstrumporna en stund. Jag kvävs”, stönar hon.
”Ja, vi går in.”
Inne på rummet rullar Annika ner strumporna. Det är de första nylonstrumpor som hon någonsin haft på sig och expediten i affären hade bestämt rått henne att köpa strumpor som trycker in både rumpan och magen.
”Du bara måste ha såna här om du ska ha långklänning. Det kommer att bli jättesnyggt”, hade hon sagt med en ton av självklarhet.
”Ja, då tar jag väl de här då”, hade Annika lamt svarat och tagit paketet som hon hade räckt fram.
Då visste hon inte att hon i princip skulle få dra in magen – som inte är särskilt stor – hela middagen för att överdelen på byxorna inte skulle rulla ihop sig och hamna som en korv längre ner.
Inne på rummet sliter hon av sig de förhatliga byxorna, ner på halva låren, och flämtar. Anders skrattar gott när hon berättar om besöket i affären.
”Du, det är väl ingen som märker om vi struntar i att gå till festvåningen?”, frågar hon plötsligt.
”Nej, det tror jag knappast”, säger Anders, och rycker nästan upp knapparna i fracken för att befria sig. Sedan är det hans tur att pusta ut.
De kastar sig fnissande på sängen, bullar upp med kuddar, tar fram godiset och slår på teven.
Nästa morgon visar det sig att det bara är en dam från Säffle som saknat dem.

torsdag 6 oktober 2011

När monstermamman försvann...eller; Det var så det började...

Här är en grästkrönika som jag skrev i HTF:s (numera Unionens) medlemstidning Lön & jobb hösten 2006. Den beskriver rätt bra mitt utgångsläge inför det första bokprojektet. Håll till godo med den så länge - i morgon ska jag berätta hur jag träffade handikappsimmaren Anders Olsson som råkat ut för så många osannlika misstag i vården - och som rest sig upp ur morfindimmorna av egen kraft.

Monstermamman försvann med friåret
Nu skulle hon bort. Åtminstone skulle hon få en ordentlig semester på annan ort - den där monstermamman som envisades med att dyka upp stressiga morgnar. Sådana där morgnar när barnens gympaskor gått upp i rök, alla handdukar låg smutsiga i tvättkorgen och det - en kvart innan det var dags att rusa till jobbet - visade sig att något av barnen just den morgonen skulle på utflykt. I värsta fall var också mjölken slut så att det fick bli saft istället för varm choklad i termosen. Svettig, adrenalinstinn och inte sällan också rytande vinkade hon av sina lika ilskna barn i dörren och kände sig totalt misslyckad.
Nästa dag, tänkte hon, nästa dag skulle bli bättre.
Fångad i trampkvarnen sökte hon efter någon slags ljusglimt.
Hon fann den - på arbetsförmedlingen.
Ett friår, det var ju precis vad hon behövde. Eller i alla fall några friårsmånader. Hon räknade ut att besparingarna skulle räcka så pass att hon kunde ta ledigt i tre månader. Tre långa månader.
Nu skulle monstermamman bort och praktmamman in. Den där bullbakande mamman som med öppna armar välkomnade barnen - och deras kompisar - hem efter skolan. Som skickade barnen hela, rena och harmoniska till skolan. Och som aldrig missade en matsäck till utflykten.

Precis så där kände jag mig. Fångad i en vardag som skenade och där jag inte riktigt hann med det jag värdesätter allra mest i livet - mina härliga grabbar, tio och tolv år gamla.
Jag fick min friårsledighet och såg en ocean av frihet breda ut sig. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det blev mindre bullbak och mer skrivande än någonsin. Ändå kan jag säga att jag vilat mig i form.
Hur kan det vara möjligt?

Jag skulle hinna en hel del på mina tre månader. Jag skulle vara En God Mor med allt vad det innebär. Jag skulle rensa garderober och renovera sommarstugan. Och så skulle jag skriva en bok.
Ett år tidigare hade jag träffat handikappsimmaren Anders Olsson. Efter en rad olyckliga omständigheter i vården hade han blivit förlamad i underkroppen. Liggande i sängen dövade han sina fruktansvärda smärtor med morfin. Både han och hans omgivning hade för länge sedan gett upp hoppet om någon slags vändning. Han var ett vårdpaket. Men genom små, små steg i rätt riktning stod han till slut som guldmedaljör i Paralympics i Aten 2004. Jag ville både skratta och gråta när han berättade.
Historien var en rysade. Första friårsveckan i början av april 2066 tillbringade jag i Hagfors där han bor. Han berättade och den mest osannolika historia växte fram.

Så stark var historien att den liksom av egen kraft tog plats någonstans i hjärnans alla skrymslen och började utvecklas. Sedan ville den ut. Till varje pris. Det slutade med att den där bullbakande mamman bleknade bort. När barnen kom indundrande efter skolan satt jag där och knattrade på den bärbara datorn. Eller så pratade jag länge och intensivt i telefon med någon av de 40 personer som hjälpte till att minnas Anders uppväxt, de mörka åren, ljusningen och hans väg tillbaka.

Märkligt nog blev barnen inte särskilt upprörda. Jag fanns ju där i alla fall. De fick sitt mellanmål och det hade en "stationär" mamma som dessutom tycktes trivas.
Jag skrev mer än jag någonsin gjort på jobbet. Ibland med huset fullt av barn utan att slå av på takten.
Men jag skrattade också mer. Jag njöt mer. Och vilade på nåt märkligt sätt mitt i intensiteten. Kanske var hemligheten att jag valt själv. Att jag tog drömmen på allvar.
Monstermamman då?
Jo, hon höll sig faktiskt borta mest hela tiden. Jag tror att hon fortfarande är på semester.

Här är Anders Olssons egen hemsida. Läs om en järnman!


Med en pocketbok i handen

Sitter här med en nytryckt pocketbok i handen. Tummar lite på Pocketförlagets logga och känner "gladburret" i magen. Äntligen. Äntligen finns boken "överallt" och så billigt att vem som helst kan köpa den. Billigare än en barnpizza om man handlar via nätet;-)
Hur jag tog mig hit - från en svettig rygg i Hagfors där resan mot min första bok började - till en förstaupplaga på 19 000 av min andra bok med ursnyggt omslag (tack Pocketförlagets Johan Petterson!) ska jag berätta i den här bloggen. Jag ska berätta hur man bygger en bok och hur man får andra att upptäcka att den finns.

Vill du provläsa?

Då går det bra här; http://www.bokus.com/bok/9789186675547/jag-kommer-sen/

Här finns recensioner på den inbundna boken och pocketvarianten.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186675540