Att börja med en "glimt"

Jag skulle ju berätta om marknadsföring, men det får bli senare.
Tänkte bara på detta hur jag börjat båda mina böcker - med en glimt från en dramatisk passage i boken. Själv tycker jag att det fungerat bra. Man kommer direkt in i handlingen och får sedan backa tillbaka och börja från början. Men då finns glimten (förhoppningsvis) i bakhuvudet och driver läsningen framåt.

Här är glimten från "Det finns ingen gräns":

Paralympics Aten

2004

Han känner hur han ler. Mungipornas dras uppåt som av osynliga

trådar. Jublet dånar och han känner vattendropparna i pannan.

De singlar sig ner som regndroppar mot en bilruta och ritar

mönster över näsan. Mest av allt mår han illa och det smakar

sura uppstötningar i munnen. Han hänger i staget till startpallen

och låter kroppen slappna av.

Vad tänker han på? Är det guldmedaljen som han vet att han

ska ta emot på podiet om någon timme när filmen från loppet

spelas upp på storbildskärmen ovanför prispallen och "Du gamla

du fria" ljuder över det blåskimrande bassängvattnet? Hans

första Paralympics-guld! Är det tevekamerorna som väntar och

de svenska journalisternas frågor om hur det känns? Och hur

svarar man egentligen på sånt?

Ingen skulle gissa att det han faktiskt tänker på just nu, just

i sorlet och upphetsningen över medaljen, är en plastkasse full

med pillerburkar.

"Den här segern är ingenting."

Precis så tänker han.

Den dagen för två år sedan, när han tog den sista morfintabletten

och kunde skicka tillbaka resten i den där kassen till

landstinget, det var segern.

Ingenting kan mäta sig med det.