När minnet började återvända...

Lördag och jobbardag. Höstfint ute, men jag får diciplinera mig framför datorn. Nu är det uppdatering och nya texter till Studia - studentalmanackan som gäller. Har ni tänkt på att det finns massor av text längst bak i många av de där kalendrarna man köper i bokhandeln? En av dessa har jag redigerat i typ 30 år (Hu...så länge..tala om att tiden rinner...). Först åt Almanacksförlaget, men nu heter ägaren Ajasto (finskt företag som köpt upp tror jag). I vilket fall är det massor av fakta att uppdatera och sen måste man ju hitta på lite nya (förhoppningsvis intressanta texter). I år blir det en del om sömnproblem tror jag - och om appar. Vet ni att man faktiskt forskat fram att det lönar sig att sova på saken? Inlärningen blir bättre om man sover efter att man läst in nåt än om man är vaken motsvarande tid. Klart intressant.

Anders & hustrun Annika

Men nu går vi tillbaka lite i tiden. Hinner uppdatera er lite på storyn om Anders innan jag sätter igång med dagens jobb. Jag åkte alltså hem med det där första kapitlet ringade i öronen. Det blev snabbt skrivet, men sen var det ju resten kvar. Jag började så smått att foga samman de fragment som Anders lite motvilligt lämnat ifrån sig och jag gjorde framför allt ett "skelett" på vilka episoder jag skulle ha med i boken. Jag skrev utifrån de fakta jag hade, men det krävdes ju många fler intervjuer för att "fylla ut". Då kom nästa motgång.
Under min "barnfria vecka" (När grabbarna skulle vara hos sin pappa) hade jag planerat intervjuer och skrivande dag och kväll. Då meddelar Anders plötsligt att han inte har tid. Han måste träna. "Ja måste ju trän..." som han sa. Panik! Hur skulle jag hinna? Tre månader är inte särskilt lång tid och varannan vecka var det fullt upp med barnens läxor, träningar och andra aktiviteter.
"Okej, om inte du kan ställa upp så får du hjälpa mig med telefonummer till vänner, släktingar, träningskompisar", sa jag till Anders. Och eftersom han ville träna så fick jag vad jag begärde. Det visade sig bli mycket bättre än om jag fortsatt att intervjua Anders. Var och en av alla dessa 30-40 personer hade en egen historia att berätta. Som när Anders plankade in på badet i Ekshärad genom att hoppa över stängslet. Eller när han körde två extra varv i elljusspåret trots att han inte ens kunde köra bil med ryggskottet eller när han åt sin gröt varje morgon medan syskonen var mer svårväckta. Alla bidrog med sina pusselbitar och jag fick uppslag till massor av nya kapitel. Jag pratade nästan oavbrutet i telefon och skrev och skrev. Sen - när Anders tränat klart för dagen - fick han höra vad jag fått fram. Och då - det är nu det bästa kommer - då mindes han plötsligt på ett helt annat sätt. Han mindes till och med hur han kändes sig då när han hoppade över stängslet för att ta det förbjudna simpasset i den stängda bassängen och hur vaktmästaren lät när de blev upptäckta. Bingo! Jag hade hittat ett sätt som fungerade.
Så då fortsatte vi så. Jag fick tips på flera att intervjua och sen jobbade jag och Anders vidare med texterna utifrån detta.

Här bjussar jag på ett litet smakprov från plankningen (slutet av kap "Måste bara träna"):

De ser sig omkring. Sommarkvällen är ljummen och ännu har det inte börjat skymma. De slutade jobbet för bara en halvtimme sedan.

Där innanför ligger den. Helt ödslig och väntande. Det singlar några barr ner från de ståtliga tallarna runt omkring. Från parkeringen svänger en bil ut och ur sporthallen strax intill kommer en pappa med två rödrosiga grabbar i släptåg. Ingen tittar ens åt deras håll.

”Det är helt folktomt. Perfekt.”

Anders vinkar åt Lars och Nicklas att komma med. Innan de ens hunnit fram till stängslet har Anders klättrat över utgångskarusellen. De böjda stålrören fungerar som en stege. Hur enkelt som helst. Nere på marken igen kastar han av sig shorts och t-shirt. Fortfarande inte en människa i sikte. Innan Lars fått av sig kläderna är Anders redan i vattnet.

”Gud va gôtt. Det här är vi faktiskt värda”, hojtar han.

”Definitivt. Vi ska ju för sjutton simma för kommunen i Vansbro. Vi kan ju inte rå för att de stänger den här bassängen så förbaskat tidigt”, säger Lars

”Nej, konstigt är det ju. Vilket slöseri att ha den liggande helt tom varenda kväll”, säger Nicklas.

De klättrar in till den kvällsstängda bassängen i Ekshärad även nästa kväll. Och nästa. Faktiskt klättrar de in varenda kväll hela försommaren och formen blir allt bättre. Ett par gånger blir de upptäckta av vaktmästaren. Han blänger med svarta ögon, men säger ingenting. Vänder dem bara ryggen och går därifrån.

”Det är min granne”, säger Lars. ”Han muttrade lite igår, men jag sa att vi faktiskt borde få simma här. Det är ju för en bra grej.”

”Vad sa han då?”, undrar Anders.

”Han sa bara att han inte gillar det.”

”Det skiter vi i.”

”Absolut.”

Nästa kväll märker de att vaktmästaren härsknat till ordentligt.

”Va fan!”, Anders håller upp händerna mot Lars. ”Han har dragit på olja.”

”Jädrar. Nu är han väl nöjd på oss. Men han ska inte vinna.”

”Nej, aldrig.”

Anders fötter glider i sidled på de såphala stålrören, men upp tar han sig. Lars och Nicklas följer efter.

Med smetiga händer och ben slänger de sig i bassängen.

Upp till ytan flyter små oljerosor i regnbågens alla färger.