Hur jag träffade Anders

 

Nu ska jag ta mig an historien hur jag träffade Anders,

men först kan ni ju lyssna på arga författaren här ovan:-))

Idag är jag absolut ingen arg författare. Sitter tvärtom och gottar mig åt att nya pocketboken sålt slut (!).

Förlaget har beställt 7000 till från tryckeriet, men just nu är det slut. Hihi.

Men vi får backa några år bakåt. Det var nån gång under 2005 som jag hade hittat en artikel eller notis (minns inte vilket) i någon av Värmlandstidningarna. Där stod om Anders Olsson som var förlamad i underkroppen och legat i sängen med morfin i fem år. Sen hade han tagit klivet ner i bassängen (nedsänkt med hjälp av städerskan och en lyftmaskin) och nästan fått hjärtinfarkt efter 50 meter.

När jag träffade honom för att skriva en artikel till Hemmets Journal hade han hunnit simma in som 98:e man av nästan 3000 tävlande i Vansbrosimningen och även tagit ett Paralympicsguld.

Jag träffade honom och hustrun Annika hemma i huset i Hagfors och fick höra hela den långa historien. När han lyfte skrivstången i skolan redan som 12-åring och knäckte ett par utskott till ryggkotor och hur problemen senare kom tillbaka i 30-årsåldern. Jag fick höra om envisheten om alla misstagen i vården som närapå kostade honom livet och om vändningen. Det blev en lååång kväll vid köksbordet i Hagforsvillan. När jag åkte hem hade jag fått min artikel - med råge. Jag minns att jag satt i bilen på vägen hem och kände hur jag var alldeles svettig på ryggen - så stark var berättelsen. Och det var där i bilen - mellan Hagfors och vännerna där jag skulle övernatta i Ekshärad - som tanken väcktes; Detta måste bli en bok.

Nästa dag ringde jag Anders. Han var ganska motvillig. En bok, vad skulle det vara bra för? Han hade väl ingenting att berätta!

Men jag gick på magkänslan som sa att detta skulle bli bra. Anders historia krävde helt enkelt en bok. Och han gick trots allt ganska lätt att övertyga.

Sagt och gjort. När jag fick mina tre friårsmånader var det första jag gjorde att åka till Hagfors för en veckas intervjuer. Jag följde Anders till olika träningar, till sommarstugan och till pizzerian. Men det var segt. Så här kunde det låta:

- Berätta lite om hur du var som barn?

- Tja, jag var väl som barn var mest?

- Jahaja, var du intensiv, hade du många vänner, gillade du att vara själv?

- Jaaa, jag var nog rätt normal.

- Jaha..(suck). Du Anders, det blir inte ens en hel mening i boken.... Hur var sköterskorna på intensiven då? Då när du hade vaknat efter lungkollapsen? Hade du nån favorit som du kan berätta om?

- Nja, de var trevliga allihopa....

Det blev många suckar. Att intervjua Anders var segare än att trampa i tuggummi. Inte så att han var ovillig att svara - långt därifrån - men han mindes inte!

Hela veckan segade sig fram. Jag frågade och frågade. Samma fråga om igen fast från olika håll. Sakta fylldes anteckningsblocket medan jag funderade på vad jag gett mig in på.

Sista dagen skulle vi äta lunch i simhallen. Och när vi satt där började Anders - och Annika - om var andra - att berätta historien om när Anders blev Årets Värmlänning 2005 och skulle firas på Grand hotell. Jag viker mig dubbel över bordet i skrattanfall medan den ena mer osannolika uppgiften efter den andra trillar över deras läppar - helt utan eftertanke eller de sedvanliga "nja, jo, kanske...". Jag skrattar när Annika får dunsa Anders nerför röda mattan i rullstol. När de får tränga in sig i mathissen och när hon flämtande låter nylonstrumporna rullar nerför magen.

Den här! Här är den! Episoden jag ska börja med. När jag kom hem skrev jag episoden om firandet i ett enda svep och det blev den som satte mallen för hela boken. Jag skulle skriva i presens för närvarons skull. Jag skulle skriva i tredje person för att kunna vara iakttagaren med olika vinklar och jag skulle skriva hela boken i korta episoder. Mer om skrivprocessen berättar jag i morgon, men här kommer mitt startkapitel i boken Det finns ingen gräns;

Årets värmlänning

December 2005

””Duns! Duns! Duns!”

Han känner hur han hoppar till för varje steg. Knapparna i fracken gräver sig in i hans mage och trappan, där den röda mattan mjukt veckar sig, verkar oändlig. I taket är stuckaturen förgylld, två gigantiska kristallkronor sprider ett mjukt sken och nedanför trappan, som delar sig åt två håll, står folk med sina cocktailglas. Några stirrar förstulet, andra stirrar helt öppet.
”Duns! Duns! Duns!”
Annikas långklänning frasar i trappan bakom honom, när han studsar ner mot salen med de åtta spegelfönstren.Annika håller hårt i handtagen på rullstolen och försöker få den att dunsa så mjukt som möjligt. Anders sitter spänd och hoppas att hon inte ska snubbla i de nyinköpta högklackade skorna. Han kan nästan se framför sig hur de handlöst störtar nedför den röda mattan och hamnar vid fötterna på de uppsträckta gästerna.
Vilken entré! Att komma skumpande som ett kolli. Men någon hiss finns det tydligen inte till den här festsalen på fashionabla Grand Hotell i Stockholm. För några år sedan hade han blivit både generad och stött. Nu sträcker han på sig och försöker se helt avslappnad ut i sin frack.
”Ja, det är sant. Jag brukar dunsa nerför trapporna så här lite då och då. Det är bra för matsmältningen också”, har han lust att hojta.
Det är den 11 december och han är inbjuden till Wermländska Sällskapets Luciabal för att ta emot utmärkelsen Årets Värmlänning, som han i år ska få dela med höjdhopparen Stefan Holm.
När han och Annika väl tagit sig ner för trappan äter de i fyra timmar. Som tur är har Annika frågat en kompis hur de ska uppföra sig om det ligger en massa bestick på bordet.
”Börja utifrån”, väser hon till Anders när hon äntligen fått sätta sig.
Bordskavaljeren blir nämligen mäkta stött när hon helt sonika drar ut sin stol och tänker slå sig ner. Han puffar faktiskt till henne i ryggen. Inte hårt, men tillräckligt för att hon ska hejda sig. Sedan drar han ut stolen med en elegant gest och skjuter in den med inövad snits samtidigt som hon sätter sig.
Anders blir sittande i rullstolen eftersom någon plockat bort hans stol från bordet. Det tar bara ett par sekunder för honom att hoppa över till en vanlig stol och att byta både sittunderlag och ställning är bra för blodcirkulationen, men den här kvällen finns ingen stol i sikte och han vill inte fråga.
Han försöker att knäppa upp fracken, men då spänner Annika ögonen i honom och mimar:
”Det gör du verkligen inte!”
”Okey. Du har rätt”, mimar Anders tillbaka. Han tänker att det kanske inte hör till god ton trots allt.
De äter, äter och äter i fyra timmar. Tallrikarna skrapas rena från sikrom, västerbottenosttimbal och pärlhönsbröst med rotfruktsstrudel. Det är som småplock tycker Anders, men alla är fullt sysselsatta och Annika gör sitt bästa för att konversera den artige bordskavaljeren.
”Vad jobbar du med då?”, undrar han.
”Jag är assistent åt Anders. Vad gör du själv?”
”Jag sköter ekonomin åt Kungen och Silvia”, svarar han, och Anders ser hur hon är på väg att börja fnissa innan hon förstår att det är alldeles sant. Då kväver hon fnisset och anlägger snabbt en neutral min:
”Oj, det låter väldigt intressant.”
Anders får sin medalj, ett diplom och en check på 5000 kronor. Ordförande Lennart Hagelin gratulerar.
”Det är aldrig lätt att utse årets värmlänning, men i år fanns det två stjärnor som lyste lite extra”, säger han.
Anders får braskande applåder och det får även Stefan Holm som inte kan närvara för att personligen ta emot utmärkelsen. Anders berättar för de festklädda att pengarna kommer väl till pass. En ny simdräkt kostar 3500 kronor.
”Visst känns det fint, framförallt för att handikappidrotten är på väg att bli rumsren, men det här ståhejet är inte riktigt min stil”, säger han till Annika.
Efter middagen ska alla samlas på en annan festvåning. Anders och Annika blir diskret fösta mot köksavdelningen. Annika har sneglat mot den höga trappan ett antal gånger under middagen, men hon hade inte behövt oroa sig.
”Ni får ta mathissen upp”, säger en artig kypare, och guidar dem in förbi kastruller, vispar, fat och prylar. Sedan får de stå där i köket en lång stund i sina festkläder och vänta på att hissen ska komma ner med en transport. Kökspersonalen plockar ut matvagnen och makarna Olsson kan ta plats. De får precis plats i den lilla hissen som gungande tar dem uppåt. När de kliver ut ler Annika stort och befriat för första gången på ett par timmar. De har hamnat på sin egen hotellvåning.
”Där är ju vårat rum. Jag måste in och lossa på nylonstrumporna en stund. Jag kvävs”, stönar hon.
”Ja, vi går in.”
Inne på rummet rullar Annika ner strumporna. Det är de första nylonstrumpor som hon någonsin haft på sig och expediten i affären hade bestämt rått henne att köpa strumpor som trycker in både rumpan och magen.
”Du bara måste ha såna här om du ska ha långklänning. Det kommer att bli jättesnyggt”, hade hon sagt med en ton av självklarhet.
”Ja, då tar jag väl de här då”, hade Annika lamt svarat och tagit paketet som hon hade räckt fram.
Då visste hon inte att hon i princip skulle få dra in magen – som inte är särskilt stor – hela middagen för att överdelen på byxorna inte skulle rulla ihop sig och hamna som en korv längre ner.
Inne på rummet sliter hon av sig de förhatliga byxorna, ner på halva låren, och flämtar. Anders skrattar gott när hon berättar om besöket i affären.
”Du, det är väl ingen som märker om vi struntar i att gå till festvåningen?”, frågar hon plötsligt.
”Nej, det tror jag knappast”, säger Anders, och rycker nästan upp knapparna i fracken för att befria sig. Sedan är det hans tur att pusta ut.
De kastar sig fnissande på sängen, bullar upp med kuddar, tar fram godiset och slår på teven.

Nästa morgon visar det sig att det bara är en dam från Säffle som saknat dem.