När monstermamman försvann...eller; Det var så det började...

Här är en grästkrönika som jag skrev i HTF:s (numera Unionens) medlemstidning Lön & jobb hösten 2006. Den beskriver rätt bra mitt utgångsläge inför det första bokprojektet. Håll till godo med den så länge - i morgon ska jag berätta hur jag träffade handikappsimmaren Anders Olsson som råkat ut för så många osannlika misstag i vården - och som rest sig upp ur morfindimmorna av egen kraft.

Monstermamman försvann med friåret
Nu skulle hon bort. Åtminstone skulle hon få en ordentlig semester på annan ort - den där monstermamman som envisades med att dyka upp stressiga morgnar. Sådana där morgnar när barnens gympaskor gått upp i rök, alla handdukar låg smutsiga i tvättkorgen och det - en kvart innan det var dags att rusa till jobbet - visade sig att något av barnen just den morgonen skulle på utflykt. I värsta fall var också mjölken slut så att det fick bli saft istället för varm choklad i termosen. Svettig, adrenalinstinn och inte sällan också rytande vinkade hon av sina lika ilskna barn i dörren och kände sig totalt misslyckad.
Nästa dag, tänkte hon, nästa dag skulle bli bättre.
Fångad i trampkvarnen sökte hon efter någon slags ljusglimt.
Hon fann den - på arbetsförmedlingen.
Ett friår, det var ju precis vad hon behövde. Eller i alla fall några friårsmånader. Hon räknade ut att besparingarna skulle räcka så pass att hon kunde ta ledigt i tre månader. Tre långa månader.
Nu skulle monstermamman bort och praktmamman in. Den där bullbakande mamman som med öppna armar välkomnade barnen - och deras kompisar - hem efter skolan. Som skickade barnen hela, rena och harmoniska till skolan. Och som aldrig missade en matsäck till utflykten.

Precis så där kände jag mig. Fångad i en vardag som skenade och där jag inte riktigt hann med det jag värdesätter allra mest i livet - mina härliga grabbar, tio och tolv år gamla.
Jag fick min friårsledighet och såg en ocean av frihet breda ut sig. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det blev mindre bullbak och mer skrivande än någonsin. Ändå kan jag säga att jag vilat mig i form.
Hur kan det vara möjligt?

Jag skulle hinna en hel del på mina tre månader. Jag skulle vara En God Mor med allt vad det innebär. Jag skulle rensa garderober och renovera sommarstugan. Och så skulle jag skriva en bok.
Ett år tidigare hade jag träffat handikappsimmaren Anders Olsson. Efter en rad olyckliga omständigheter i vården hade han blivit förlamad i underkroppen. Liggande i sängen dövade han sina fruktansvärda smärtor med morfin. Både han och hans omgivning hade för länge sedan gett upp hoppet om någon slags vändning. Han var ett vårdpaket. Men genom små, små steg i rätt riktning stod han till slut som guldmedaljör i Paralympics i Aten 2004. Jag ville både skratta och gråta när han berättade.
Historien var en rysade. Första friårsveckan i början av april 2066 tillbringade jag i Hagfors där han bor. Han berättade och den mest osannolika historia växte fram.

Så stark var historien att den liksom av egen kraft tog plats någonstans i hjärnans alla skrymslen och började utvecklas. Sedan ville den ut. Till varje pris. Det slutade med att den där bullbakande mamman bleknade bort. När barnen kom indundrande efter skolan satt jag där och knattrade på den bärbara datorn. Eller så pratade jag länge och intensivt i telefon med någon av de 40 personer som hjälpte till att minnas Anders uppväxt, de mörka åren, ljusningen och hans väg tillbaka.

Märkligt nog blev barnen inte särskilt upprörda. Jag fanns ju där i alla fall. De fick sitt mellanmål och det hade en "stationär" mamma som dessutom tycktes trivas.

Jag skrev mer än jag någonsin gjort på jobbet. Ibland med huset fullt av barn utan att slå av på takten.

Men jag skrattade också mer. Jag njöt mer. Och vilade på nåt märkligt sätt mitt i intensiteten. Kanske var hemligheten att jag valt själv. Att jag tog drömmen på allvar.

Monstermamman då?

Jo, hon höll sig faktiskt borta mest hela tiden. Jag tror att hon fortfarande är på semester.

Här är Anders Olssons egen hemsida. Läs om en järnman!