Idag har jag lärt mig att man får bättre minne av att sluta röka - enligt en ny engelsk undersökning. Trivsamma fakta att stoppa in i studentkalendern jag jobbar med denna söndag ;-)

Dags för fortsättning på historien om hur boken om Anders kom till. Jag jobbade alltså med hela boken i episoder - korta, ganska kärnfulla sådana. Gärna lite roliga eller hemska - ungefär som scener i en film.


För mig - som är journalist - kändes det sättet att skriva enkelt. Dessutom vill jag att den som läser ska kunna kliva in mitt i händelsen - helst känna smak, lukt och sinnesstämningar också.

Det blev ockå lätt att jobba eftersom jag tog en episod i taget. Att foga samman hela historien blev en senare fråga.


Materialet fick jag från alla mina intervjuer men också genom att läsa tidningsklipp och lyssna på radioprogram där Anders varit intervjuad. Mycket miljö kan man också hitta genom att Googla och ta reda på hur andra upplevt olika typer av miljöer - exempelvis Paralympics, Grand hotel i Stockholm eller starten vid Vansbrosimningen. Då får man i alla fall en start på miljöbeskrivningen.



Ett sätt att få nerv i berättelsen har för mig varit att använda mina egna känslor. Att blunda och känna efter - hur skulle jag ha känt min inombords om jag suttit vid sommarstugan, fast i en grusgång där rullstolens hjul grävt ner sig. Om jag hade suttit där och betraktat stugan där jag hade genomfört så många projekt och där det fanns så mycket kvar att göra? När jag gjorde så upptäckte jag att mina och Anders känslor var förvånansvärt lika i många fall - det vara bara det att han hade svårt att sätta ord på dem utan hjälp från mig. Sen - när vi kunde diskutera texterna - blev det fart även på hans minnen.




Anders och Annika i sommarstugan -
efter att de fixat ramper  så att
han kunde återerövra sitt andninghål.

 

Här är ett litet exempel på ett kapitel där jag försökt att känna in hur Anders kunde ha känt - även om jag i efterhand kan se att jag kunde gått mycket längre in i känslorna. Där jobbade jag djupare i min nästa bok.

Omöjlig stuga blir möjlig

Han rullar ner längs rampen mot sjön. Suger in morgondimman

genom näsan och hör fåglarna kvittra i buskarna vid huset.

Det ligger tunna skyar över sjön och luften är fuktig, men så pass

varm att han förstår att det kommer att bli en het dag. Inne i

stugan sover de andra. Det bruna vattnet ligger helt spegelblankt

och solen gör gula reflexer som syns mot botten. Spåren efter

ett simmande andpar syns intill bryggan där pyttesmå svallvågor

letar sig fram mot land. Han rullar ända fram till kanten.

Här kan han göra ett perfekt kast och kanske få fatt på den där

storgäddan som lurat honom rätt länge. Eller så kan han hoppa

ur rullstolen och använda den sluttande rampen med plexiglas

på för att ta sig ner i vattnet. Fram och tillbaka till andra sidan

av sjön brukar han ligga och nöta för att komma i form inför

Vansbrosimningen. På sidorna har rampen handtag för att han

ska kunna hasa sig upp. Den har Annikas farfar Helge tillbringat

många dagar med att fundera ut och att bygga.

”Det är klart att grabben måste kunna ta sig ner i sjön som

folk. Han måste ju få träna”, hade farfar sagt.

Anders tänker på hur mycket omtanke det ligger i den här

rampen och känner sig samtidigt ledsen att farfar inte fått vara

med och se när han tog hem guldet i Aten. Farfar dog i cancer

några månader innan Paralympics som han så gärna ville få

uppleva. En morgon hade han satt sig upp i sjukhussängen och

skrikit rätt ut:

”Jaaaa, han tog OS-guld i fjärilssim. Jag såg det. Fantastiskt!”

”Men farfar, OS har ju inte varit ännu”, hade Annika sagt.

”Det struntar jag i. Nu har jag i alla fall varit med”, hade den

gamle sagt och sett helt lycklig ut.

Farfar blev 90 år. Och så fel hade han ju inte sett - även om

guldet nu blev på 400 meter frisim.

Allt som oftast känner Anders att farfar nog är med här ute

ändå. Det kanske blev som han trodde. Han har ju alltid sagt att

han ska bli en svala när han dör och det finns en riktigt envis

rackare som gärna sitter på staketet. Förra veckan satt svalan och

kikade mest hela förmiddagen när de renoverade.

Med ett plask rycks Anders tillbaka till nutid.

En abborre vakar strax utanför bryggan och han rullar upp

för att hämta kastspöet i förrådet. Runt hela stugan har brodern

Mikael och assistenten Kjell byggt altaner och ramper. Här känner

han frihet att röra sig precis som han vill.

”Tänk att detta verkligen var möjligt ändå”, mumlar han tyst

för sig själv när han sitter där nere och vevar in.

Han minns den där eländiga söndagen för ett par år sedan.

Annika och Andreas hade absolut velat åka hit, till sommarstugan

i Knon. Han var som vanligt tveksam, men han hade redan

klarat av dagens träningspass, vädret var perfekt och han

hittade inga bra skäl för att säga nej.

Med möda hade Annika och Andreas släpat ut rullstolen över

gruset och ut en bit på gräsmattan. Sedan hade de burit ut bord

och stolar så att alla skulle kunna äta tillsammans. På avstånd

glittrade solen i sjön och Anders blev bara tystare och tystare.

När han behövde gå på toaletten fick de slita för att dra rullstolen

över gräsmattan.

”Det här är idioti. Jag är bara till besvär”, tänkte han.

Högt sa han:

”Nu åker vi hem va? Det är väl fotboll på teven snart.”

Vilken skillnad han känner nu.

Tänkt att det blev möjligt.

Att han kunde återerövra sitt smultronställe.